Hej! Mitt namn är Bivar och jag är Varbergs Bostads nya maskot. Mig kommer du att träffa i olika sammanhang, särskilt när det vankas festligheter för det tycker jag är extra roligt. Om du är nyfiken på vem jag är kan du läsa mer om mig och min historia här nedan.
Redan som liten var jag säker på att jag skulle bli något stort. Nu har jag lämnat honungsbranschen och jobbet som fastighetsskötare i bikupan på Sörse, för att komma ut och surra med alla goa Varbergsbor och få möjlighet att sprida min kunskap och glädje.
Min mamma var en riktig drottning. Hon lärde oss barn att aldrig vara stingsliga, utan alltid vara snälla och vänliga. Att tvätta händerna innan maten, hälsa artigt på de som är äldre och att se oss för när vi flög över gatan. Hon lärde oss också att vara flitiga, som riktiga honungsbin är. Lyssnar man på sin mamma, så går det mesta bra.
Vi levde tillsammans med tusentals andra bin i ett samhälle, så det gällde ju att hålla sams och hjälpas åt. Mamma var ensam drottning i vårt bisamhälle där det fanns 60 000 arbetsbin (tjejer) och tusen drönare (killar). Alla har sitt speciella jobb i bisamhället, för att allt ska fungera. Jag själv samlade nektar, som jag slickade upp ur blommorna med min tunga och förvandlade till honung i min honungsmage. Det låter som trolleri, men så går det till.
Även om jag flög till blommor och träd som låg flera kilometer bort, så hittade jag ändå alltid hem tilll bikupan. Jag har nämligen jättebra lokalsinne, som det heter. Hemma i bikupan samlade vi honungen i bikakor. Man får inte äta upp kakorna, de sparas till hösten när biodlaren kommer och samlar upp honungen. Många människor tycker om att äta honung, så det är bra att bin finns, eller hur? Det finns en annan bra och viktig sak med att bin finns. När vi flyger runt bland blommor och träd, så fastnar pollen på våra ludna små ben. Pollen är frömjöl, som gör att växter kan föröka sig. Biet hjälper helt enkelt till så att det blir fler blommor, men också så att det blir frukt av till exempel äppelträdets blommor.
Jag kan det mesta om hur allt fungerar i bikupor.Man kan nästan säga att jag jobbade som fastighetsskötare i bikupan på Sörse. Det är ett jättekul jobb och man träffar dessutom trevliga barn och vuxna som bor i lägenheterna runt omkring. Trevliga människor allihop, men snällast är nog damen med de blommiga gardinerna på andra våningen. Hon ställde fram saft, tipsade om att det fanns ett nytt jobb att söka på Varbergs Bostad – som maskot. Hon sa åt mig att drömma stort för då kan allting hända. Och tänk, jag fick jobbet.
Idag är jag den stoltaste maskoten som spatserat på Varbergs gator, även om det känns lite pirrigt nu inför debuten. Kom gärna fram, kramas och säg hej när vi ses!